Långsamt farväl, av Lisa Nilsson. Ibland träffar en låt mitt i prick. Just denna gjorde verkligen det. Jag har nog hört den tidigare. Bara inte blivit träffad av den då. Men idag, när jag satt i bilen. Låten började spela. Fullträff!
Beskriver oerhört träffande min senaste separation, från Ex2.
”Vägen som vi färdas på, den leder ingenstans…”
Det var precis så det kändes och med hela historiken klar så var det inget annat än just ett Långsamt farväl.
Även jag känner igen mig i den här låten. Och när man gör det är det nog bara en förlust för båda parter om man drar ut på det.
”Vägen som vi färdas på, den leder ingenstans…”
Har aldrig varit förtjust i Lisa Nilsson. Förmodligen därför jag misstat denna låt som säkert är helt träffsäker där jag står nu. Och stampar. Just nu färdas vi ingenstans. Och det känns tomt och öde. Kusligt. Inte alls spännande. Varken eller. Inget liv. Dött. Kanske borde lyssna på låten. Fastän att jag har så svårt för att höra på Lisa. Hon kanske har något att berätta för mig. Något jag borde veta.