Racka ner på mig själv. Det är dumt! Det är onödigt! Det tar mig inte framåt. Det tar mig inte uppåt. Endast bakåt. Och nedåt. Ändå kan jag inte låta bli. Helt plötsligt är det okej att göra just det. Racka ner på mig själv. Eller nej, det är inte okej, på något sätt. Ändå gör jag det. Varför?
Jag är en man med god självkänsla. Jag har ett gott självförtroende. Därför känns det väldigt konstigt att dessa negativa tankar poppar upp med jämna mellanrum. Jag är inte van att tänka negativa tankar om mig själv. Inte nu längre. Men det har inte alltid varit så.
När jag var yngre var varken självkänsla eller självförtroende några av mina starka grenar. Jag hade mer självkänsla än självförtroende, men allt beror ju på var man sätter grundnivån. Min grundnivå för självförtroende var låg. Väldigt låg.
Det fanns flera orsaker till det, men en påverkade mig mer än alla andra. Min pappa. Han visste inte hur han skulle hantera många saker. Alkohol bland annat. Det fanns tillfällen när livet var bättre och när de var sämre. Den kurvan hängde till stor del ihop med min pappa.
Mycket har hänt sedan dess. Framförallt har jag lämnat allt det bakom mig. Eller jag vill i alla fall tro att det är lämnat bakom. Egentligen vet jag att det hänger sig kvar i min ryggsäck. Ni vet den där som vi stoppar ner allsköns dumheter i och drar omkring på. Helt i onödan. Det finns i min ryggsäck, men jag tar aldrig upp det. Eller åtminstone är det väldigt sällan det tillåts komma upp. Nu gjorde det just det. Men det var jag som valde att lyfta upp det för att varsamt lägga ner det igen. Bättre så.
Jag vill förstå. Förstå varför jag plötsligt tagit alla dessa steg bakåt. Backat 20 år. 30 år. Fast riktigt där är jag inte än. Jag har backat, men inte till den nivån. Varför har jag plötsligt börjat tänka negativt kring mig själv? Det finns mycket i mitt liv som jag önskar vore annorlunda. Men nu är saker som de är. Vissa saker är sämre. Vissa saker bättre. Vissa saker, tja, de mår nog bara bäst av hur det blivit, utan att vara varken bra eller dåliga.
Jag inser att jag inte mår så bra som jag skulle önska. Jag gråter lätt. När jag är själv. Jag blir lätt berörd. Oerhört lätt. Jag kan se en film, läsa en text eller lyssna på ett stycke musik. Helt plötsligt bara kommer det över mig och ögonen tåras. Det gör mig inget. Jag tror det är bra. Men jag förstår att det är ett tecken på att allt inte är helt bra.
Jag blir berörd annars också. Med barn hemma. Eller tillsammans med andra. Men det griper inte tag i mig på djupet då, som när jag är själv. Eller så är det jag som inte tillåter det. Blockerar det. För att det är enklare. Slippa förklara. Slippa ta tag i det. Slippa öppna ryggsäcken. Man vet aldrig vad som kommer fram där.
Något har ändå hänt. Jag vet bara inte om det är en enstaka händelse. Eller om det är hela smörgåsbordet av händelser genom livet. Som har sänkt mig. Som har gjort mig till min egen måltavla. Där jag återigen börjat. Racka ner på mig själv
Bilden från Pinterest
Kommenterat på Skilda.nu