Singelliv eller inte? Det är frågan jag ställer mig för dagen, eller tja, den senaste tiden. Det är ingen lätt fråga, åtminstone inte för mig.
Å ena sidan, som jag skrev i förra bloggposten, så vet jag numera att jag inte är skapt för ensamliv (är någon det, egentligen?).
Å andra sidan ställer jag mig frågan varför? Varför vill jag ha någon annan i mitt liv?
Är det för att jag känner mig ensam? Är det för att det vore ”praktiskt”? Är det för att jag saknar närhet? Är det för att jag saknar sex? Är det för att…..vad?
Eller kan det helt enkelt vara så att jag börjar känna mig redo och att alla andra orsaker är en delorsak i min allt starkare längtan efter någon att dela livet med?
Eller har mitt hittills valda singelliv varit på grund av rädsla?
Rädsla för ännu ett förhållande som går i stöpet? Rädsla för att göra någon ledsen? Rädsla för att själv bli ledsen? Rädsla för vad mina barn ska tycka? Rädsla för…..allt?
Jag har bott själv i ett år. Vi hade inget gemensamt liv de sista sex månaderna, efter att vi bestämde oss för att gå varsin väg. Hur lång tid innan beslutet var förhållandet egentligen över? Det kan nog ingen svara på. Åtminstone inte jag.
Med det sagt, så ur ett rent historiskt känslomässigt perspektiv känner jag mig redo. Efter min förra separation var jag inte redo när jag började dejta och träffade en tjej. Jag trodde såklart att jag var det. Men nej, med lite bredare syn så här i efterhand. Jag var inte redo. Inte alls. Hrm, så är jag redo nu för något? Eller kommer jag senare tänka ”Så dumt, jag var inte redo”?
Alla dessa funderingar. Snart tar jag fram tärningen. Låter tärningen bestämma. Jämnt får bli att avvakta vidare. Udda får bli att tänka i nya banor. Tärningen får ge mig svaret på frågan.
Singelliv eller inte?
Oavsett om man känner att man är skapt för att vara ensam eller inte tror jag det är otroligt nyttigt att lära sig trivas med sin ensamhet. Tänker alltid att om man blir vän med ensamheten gör det att man inte springer in i relationer av fel anledning=)