Känslan jag avskyr. Känslan som kommer över mig första gången jag kommer hem efter att mina barn åkt till sina mammor. När jag haft barnen hemma. När det varit liv här hemma. Sen kommer jag hem. Själv. Det är stilla. Det är alldeles för stilla. Jag avskyr den känslan.
Vakna. Utan att behöva väcka.
Frukost. Utan att få höra deras röster.
Laga mat. Till en person.
Somna. Utan att ha pussat godnatt.
Jag trodde länge jag var skapt för att leva själv. Efter att ha blivit pappa vet jag att det var fel. Den här känslan berättar det för mig.
Känslan jag avskyr.
Är det så det kommer att kännas? Jag är ännu så nyseparerad att han inte har flyttat ut, ännu känner jag att jag längtar tills dess! Kanske blir det annorlunda för mig med då…
Alla är vi olika och tänker och känner olika. Jag har bekanta som ser fram emot veckan när de är ”utan ungarna”. Själv har jag problem med vad jag ens ska kalla den veckan, ”barnfri” säger en del, men det tycker jag inte heller känns bra. Jag brukar mest säga att jag är ”själv” helt enkelt.
Jag har inga problem att sysselsätta mig när jag är själv, men jag föredrar att ha mina barn nära.